Kärleken till sporten

Ordet sport kommer från ett gammalt franskt ord för fritid. Det här kan kännas lite ironiskt för en nutidsmänniska, då de flesta sporter även utövas professionellt, av människor som har sporten som yrke. Man behöver dock inte gå speciellt långt tillbaka i tiden – det räcker med 50, 60 år – för att stöta på en helt annan syn på sportutövande. Att vara professionell betraktades vid den tiden som fult, i alla fall i Sverige. Fotbollspelare hade civila anställningar som exempelvis brandmän, och gick upp i lön genom att, ibland med tränarens eller klubbdirektörens hjälp, förhandla till sig en bättre anställning. Vid fotbolls-VM 1958 protesterade många svenskar mot att spelare som Kurt Hamrin, Lennart Skoglund och Nils Liedholm tilläts spela för Sverige, trots att de var proffs i Italien. Förbudet mot proffs inom svensk fotboll hävdes först 1967. På andra områden var dock motståndet mot professionella utövare ännu mer hårdnackat, det dröjde t.ex. ända till 1980-talet innan proffsen tilläts ställa upp i OS. Sovjetunionen kringgick detta genom att ge idrottarna anställning inom det militära, där de kunde träna på arbetstid.

Även om många av de här bestämmelserna verkar löjliga idag så pekar de på vad som är sportens ursprung och kärna: leken på fritiden. Det är i fotbollsspel på gården med två högar tröjor som målstolpar, i en korpmatch i innebandy och i skidspåret en söndagförmiddag som sport i dess ursprungliga form utövas. Därför är det allvarligt när man bygger bort de platser där folk spontant kan utöva olika sporter.

Det spelades kanske inte bättre boll på Gunnar Nordahls tid än vad det spelas nu, på Messis och Eto’os tid, och det är inte många som missunnar dessa spelare deras framgångar. Däremot är det inte på Camp Nou som fotbollens väsen ska sökas, utan just på gräsplanen hemmavid, som Torsson sjöng 1980.

Go to Top